Ursäkta mitt sätt

Men jag har helt enkelt saknat inspiration! Originalen har helt enkelt lyst med sin frånvaro. TILLS IDAG! Jag träffade en Sommenbo på bolaget som var överlycklig. Han sa att vara på bolaget var som att vara på charterresa för spriten var så mycket billigare än under viadukten hemma.
Ja se utlänningar...

Oj spännande

Jag satt på den lokala pizzerian och tänkte på mest ingenting alls. Då såg jag högtalarna och mikrofonen son var uppriggade. Frågade barman om dom skulle ha trubadur. Barman sa ja, vi ska ha trubadur. Jag drack ur min öl och gick hem för jag hatar trubadurer.
Dom spelar aldrig Faith No More!!!

Samhällsinformation

Elin kör lite learning by doing och vill gärna dela med sig av det här guldkornet:
Ta in benen i bilen INNAN ni stänger dörren. 


Här kan ni läsa världens bästa recension!

Att resa är att bli irriterad en smula

Till att börja med så måste jag gnälla lite på folk som... ja, liksom inte bär sina kläder. Eller inte folk överlag, utan faktiskt enbart bonnepunkarn. Om jag nu inte råkat nämna honom förut så tänk er drängen Alfred i Emil i Lönneberga fast med antydan till tuppkam, gubbiga glasögon, tom blick bakom dessa och sen då givetvis den obligatoriska skinnjackan med nitar och kängorna! Kan verka en som en tuff fasad, men jäklar i mig, jag tror bonnepunkarn är nykär!!

Han gick ihopsjunken, fnittrande och väldigt försynt jämte en tjej idag och såg så o-punk ut att det går fan knappt. Får alltså även punkare vårkänslor?

Hur som.

Efter att ha studerat mina medresenärer på stationen i en sisådär 15 minuter (japp, doppelganger var där) så pep det till i högtalarsystemet att tåget var sent osv. Fick vänta en kvart till.

När vi väl börjar rulla in i Nässjö så säger tågvärdinnan något i stil med att "Vi har bett pendeln norrut mot människobyn att vänta, men de är enna sura jävlar så det är helt upp till dom. Vi sa faktiskt snälla på slutet!".

Givetvis så hände ju det som absolut inte fick hända. Jag blev fast i Nässjö. Hade fått total panik om det inte vore för att jag hade tagit helg. Gick hur som helst ner till informationsdisken. Där kommer nästa akt i denna magnifika och spännande pjäs att utspela sig.

Akt 3 : Informationsdisken

Jag glider in. Tar en kölapp, nr 777. Passade med tanke på närheten till helvetet som man känner av i Nässjö. Framför mig i kön står en märkbart stressad man som är sen till ett viktigt möte. I kassan sitter en märkbart bitter och less man som inte alls vill sitta där. I den andra kassan står Lurch från familjen Adams. Han lider av det man nu lider av när man har ett tjänsteyrke och inte ser att kön börjar ringla sig ut genom dörrarna.

Mannen i kassan är en spillra av sitt gamla bittra jag när jag äntligen får komma fram.

Jag : "(ett glatt)Hejsan! Hur gör jag för att ta mig till människobyn?"
Han : "Jaaa... joooo... det går ju ett snabbtåg om 10 minuter. Men där har ju inte du någon biljett...."

Jag : "Helt korrekt. Men det fixar ju du eller?"

Han : "Jaaa... joooo... jag får väl göra det."

Jag : "Jättehyggligt! Tackar så mycket!"

Så han skriver helt sonika ut biljett till mig på snabbtåget. Stämplar den!!! Sen som grädde på moset så får jag även ett litet personligt meddelande på den. Nej, inte till mig för i h-e, utan till då vem det nu kan tänkas vara som ska titta på biljetten. På snabbtåget!

Snabbtåget visar sig vara 20 minuter sent.

Under precis hela den tiden så sitter en unge på perrongen och prövar mitt tålamod genom att försöka sig på att beatboxa. Han sitter där och fladdrar med sina läppar och låter som en tilltäppt vattenspridare i 20 minuter!! Jävla unge!

Snabbtåget(med reservation på snabb) kommer till slut. Då ser jag att jag minsann en platsanvisning på min biljett. Oh joy! Så vagnen längst bak. Sätet längst bak i den. Ska precis glida ner med mina 94kg så ett tyskt fruntimmer skriker "No no no no no no mine mine mine mine!!!". Vid det här laget är jag så mentalt trött att jag inte ens orkar käfta med henne. Jag förutsätter att hennes biljett liksom är lite mer giltig än min och att hon vet vad jag hade tänkt säga. Och det är tanken som räknas!
Jag fick i stället sitta jämte Bertil Svensson. Det var coolt. Han var tyst. Luktade lite damm.

Väl i Mjölby så fick jag minsann se en livs levande munk bli mottagen av en livs levande nunna! Awesome! Sen kom min kära syster och körde hem mig så jag slapp vänta i ytterliggare en håla i en timma.

The end.

Jodå

Visst träffade jag på både mumlande fyllon och nynnande slipsnissar idag, men vill ju inte verkar enkelspårig så jag väljer att vänta med en riktig uppdatering...

Ensidig dialog

I morse när jag åkte till jobbet var jag helt sjukt trött. Sådär trött att man inte registrerar allt som händer runtomkring en. En sak gick dock inte att undgå och det var en gubbe som satt och pratade lite då och då i sätet bakom mig. Han hade en röst som antydde att han hade levt på whiskey och häftstift i hela sitt liv men han lät väldigt insatt i de ämnen han pratade om bl.a Margaret Thatcher, kriminella i Sverige och svensk politik i största allmänhet. Antar att jag tyckte han lät insatt eftersom jag inte själv är det ett dugg i dessa ämnen.
Hursomhelst så tyckte jag att personen han diskuterade med hade väldigt... tyst röst så att säga. Så tyckte jag tills jag gick av.
Då såg jag att han hade crazy-eyes, riktigt uteliggarskägg och en flaska av något otäckt i handen.
Och att han hade pratat med sig själv hela tiden.

Öppet brev

Kära du leprasjuka bondläpp som kom in i samma vagn som mig.
Jag är förbannad!
Inte nödvändigtvis på att du kom indragandes med en jävla kalv i koppel.
Inte heller för att du just absolut var tvungen att sätta din stinkande kropp jämte mig.
Jag är måttligt förbannad över att du envisas med att försöka förklara saker för din "hund" hela tiden och för att du därför känner dig tvungen att använda dess namn hela tiden.
Namnet ja. Namnet är det som nästan får mig att bli Hulken.
Man döper fan inte en "hund" till Sylvester!

Ang. bita sig själv i röven

Bra: Säga till din medbjudna kompis att slå av sin mobiltelefon på bion som ditt jobb anordnat.
Mindre bra: Glömma att slå av din egen.
Minst bra: Ha DEN HÄR låten som ringsignal.

Ganska basic

Har verkligen börjat hata alla mobiltelefoner på tåget. Speciellt den ringsignalen som ligger som standard på, verkar det som, varenda. Jäkla. Telefon! Givetvis så verkar inte en käke som pendlar med mig ha fattat mer angående sin sprillans nya fina smartphone än hur man laddar ner wordfeud.
Än hemskare är det där eviga pipandet från dörrarna på tåget.
Pipandet plus alla ringande telefoner får det att kännas som om jag är med i en technomusik-video.
Jag hatar techno!!!



Ps: Förlåt alla ni som åkte med mig i den tysta avdelningen igår. Jag lärde mig av era blickar, dvs den hårda vägen, att glömma att slå av sin telefon där inne är likvärdigt med att mörda en gravid präst.

Who let the psychos out?

Egentligen så är jag inte så värst hundrädd. Det är mer hundarnas ägare som brukar oroa mig. Som tex steroidstinna muskelknuttar med sina fittbullterriers och som personen som klev på tåget just nu.
Och som sen satte sig så gott som jämte mig. Fan!

Såklart

När jag skulle gå av tåget idag så fick jag syn på en person som fick mig att tvärstanna. En äkta hårdrockare i jeansväst, långt hår med begynnande flint och på detta en rejäl mustasch. 

När jag märkte att han (precis som alla andra pendlarmuppar) höll på och lekte med en telefon (som garanterat är bättre än min) så kunde jag pusta ut och kliva av. 

Tidsmaskiner finns ju liksom inte min dumsnut!

Sjukhusupplysningen

Snälla personer som åker tåg. Måste verkligen det första ni berättar om, när ni träffar någon ni känner, på tåget absolut nödvändigt vara vad för slags sjukdomar och annat elände ni lider av!? Kan ni inte prata om vädret i stället? Eller era jobbiga barn? Husdjur kanske? Hur mycket ni fick för eran själ?

 

I alla fall något som inte får mig att bara vilja skrika rakt ut när ni sätter igång.

Trainbook

Nyss kommit på tåget norrut i Nässjö när jag tänkte som jag brukar nämligen att resecentrum hemma är fan inget roligt ställe, så jag sätte mig långt fram så får jag kortare väg att gå när jag väl kommer fram.
Rätt tänkt, men på väg fram så fick jag syn på ett skrälle jag hade oturen att ofrivilligt tjuvlyssna på igår så jag bytte raskt håll. Igår satt hon nämligen och diskuterade sitt väldigt miserabla och deprimerande liv på ett väldigt högljutt sätt. Såpass högljutt att nog ingen i vagnen kunde undgå att höra hur hon, bland annat, hade bott ihop med en alkis och hur hennes utflyttade barn absolut inte ville träffa och liknande historier.

Lite som hon jag, och många med mig, hörde på resecentrum i Jkpg som berättade i telefon om hur mycket och på vilka sätt hon och hennes kille hade haft "helt otroligt fantastiskt sex!!!". Enda sättet hon hade kunnat dela med sig mer på hade varit om hon samlat alla på hela stationen och satt dom runt sig som på sagostunden på dagis.

Är detta någon läggning som vissa har? Att de så hemskt gärna vill få ut sitt livs mest intima detaljer till så många okända personer som möjligt?
Som Facebook. Fast på riktigt.

Hur kunde jag glömma!?

Idag var ju allas våran lilla solstråle Hjomans sista praktikdag!
Hur ska vi klara oss nu utan hans målande försköningar av Hjo? Hans svenska översättningar av annars helt ok låtar? Hans samhällskritiska reportage från företag i förorterna? Hans frisyr och ytliga blodkärl? Hans lugnande effekt på de annars så stressade och irriterade kvinnliga medarbeterna?
Nästa praktikant kommer ha ett par mäktigt stora skor att fylla.

Ribban är satt som bögen sa! :-D

Alla har vi varit unga

Resan hem del 1: Äldre tonåren liksom typ

Satt vid samma grupp sätten som två brudar i 18-20års åldern. Den ena av dom var väldigt upprörd över att en tjej i deras klass alltid svarade "DIN MAMMA!" så fort hon pratade med henne. 

Den jag tänkte på först när jag hörde denna konversation var ju givetvis en gammal klasskamrat vid namn Peter. Nä, han är inte speciellt gammal, men klassen är. Just denna kommentar brukade vara hans favoritreplik så fort man tilltalade honom. Ofta följd av "Förlåt Kim, släpp ditt kung-fu grepp så bjuder jag på kaffe!".

Resan hem del 2: Hemlig inkontinens, skallighet och klimakterie

Fyra stycken aningen överförfriskade individer gick på i Nässjö. Eftersom jag är en tjuvlyssnare av rang så fick jag reda på att de skulle ut i någon östgötsk stad för att fira en av dom som fyllde år. (40+, garanterat). Grejen var den att det första de gjorde var att duka upp värsta jävla spritbuffén på sitt lilla bord och satte omedelbart igång med att kröka och vara högljudda. 

Men, det allra mest chokerande var när kontrolltanten kom och kollade biljett. Inte ett jävla pip om att de satt där och betedde sig som fjortisar utan bara "Färdbevis?" bla bla bla. 

Egentligen så skulle det här inlägget handlat om att de där 40plusarna betedde sig mer som tonåringar, men någonstans där tappade jag tråden. 

Jag lovar att bättra mig. Kanske.

Var är alla tanter som måste över vägen??

Jag borde nog sluta påstå att folk inte har någon själ. Idag när jag närmade mig den automatiska dörren här på resecentrumet så öppnades de bara en decimeter. Vägrade släppa ut mig.
Jag måste skaffa lite pluskarma och det snabbt!!

En sak i sänder

Började precis städa här. Eller ja, städa och städa. Samlat ihop en massa skit som ska slängas och lagt dessa ting i plastpåsar. Märkte dock precis just nu att jag missat min samling med snusdosor.
Men men, var sak har sin tid.
NHL 12 spelar ju inte sig själv liksom.

I backspegeln

Jag ba: "Nää, jag kommer väl låta lite smånojig, men ibland så tror jag att du är ungefär som en manifestation av allt elakt jag gjort mot mina ex som är här för att hämnas på mig. Som en känslo-terminator!"

Hon ba: "Hahaha, så knäpp du är!"

Där och då skulle jag kört en vässad ekpåle genom hjärtat på henne och följt upp med en skvätt vigvatten!