Att resa är att bli irriterad en smula

Till att börja med så måste jag gnälla lite på folk som... ja, liksom inte bär sina kläder. Eller inte folk överlag, utan faktiskt enbart bonnepunkarn. Om jag nu inte råkat nämna honom förut så tänk er drängen Alfred i Emil i Lönneberga fast med antydan till tuppkam, gubbiga glasögon, tom blick bakom dessa och sen då givetvis den obligatoriska skinnjackan med nitar och kängorna! Kan verka en som en tuff fasad, men jäklar i mig, jag tror bonnepunkarn är nykär!!

Han gick ihopsjunken, fnittrande och väldigt försynt jämte en tjej idag och såg så o-punk ut att det går fan knappt. Får alltså även punkare vårkänslor?

Hur som.

Efter att ha studerat mina medresenärer på stationen i en sisådär 15 minuter (japp, doppelganger var där) så pep det till i högtalarsystemet att tåget var sent osv. Fick vänta en kvart till.

När vi väl börjar rulla in i Nässjö så säger tågvärdinnan något i stil med att "Vi har bett pendeln norrut mot människobyn att vänta, men de är enna sura jävlar så det är helt upp till dom. Vi sa faktiskt snälla på slutet!".

Givetvis så hände ju det som absolut inte fick hända. Jag blev fast i Nässjö. Hade fått total panik om det inte vore för att jag hade tagit helg. Gick hur som helst ner till informationsdisken. Där kommer nästa akt i denna magnifika och spännande pjäs att utspela sig.

Akt 3 : Informationsdisken

Jag glider in. Tar en kölapp, nr 777. Passade med tanke på närheten till helvetet som man känner av i Nässjö. Framför mig i kön står en märkbart stressad man som är sen till ett viktigt möte. I kassan sitter en märkbart bitter och less man som inte alls vill sitta där. I den andra kassan står Lurch från familjen Adams. Han lider av det man nu lider av när man har ett tjänsteyrke och inte ser att kön börjar ringla sig ut genom dörrarna.

Mannen i kassan är en spillra av sitt gamla bittra jag när jag äntligen får komma fram.

Jag : "(ett glatt)Hejsan! Hur gör jag för att ta mig till människobyn?"
Han : "Jaaa... joooo... det går ju ett snabbtåg om 10 minuter. Men där har ju inte du någon biljett...."

Jag : "Helt korrekt. Men det fixar ju du eller?"

Han : "Jaaa... joooo... jag får väl göra det."

Jag : "Jättehyggligt! Tackar så mycket!"

Så han skriver helt sonika ut biljett till mig på snabbtåget. Stämplar den!!! Sen som grädde på moset så får jag även ett litet personligt meddelande på den. Nej, inte till mig för i h-e, utan till då vem det nu kan tänkas vara som ska titta på biljetten. På snabbtåget!

Snabbtåget visar sig vara 20 minuter sent.

Under precis hela den tiden så sitter en unge på perrongen och prövar mitt tålamod genom att försöka sig på att beatboxa. Han sitter där och fladdrar med sina läppar och låter som en tilltäppt vattenspridare i 20 minuter!! Jävla unge!

Snabbtåget(med reservation på snabb) kommer till slut. Då ser jag att jag minsann en platsanvisning på min biljett. Oh joy! Så vagnen längst bak. Sätet längst bak i den. Ska precis glida ner med mina 94kg så ett tyskt fruntimmer skriker "No no no no no no mine mine mine mine!!!". Vid det här laget är jag så mentalt trött att jag inte ens orkar käfta med henne. Jag förutsätter att hennes biljett liksom är lite mer giltig än min och att hon vet vad jag hade tänkt säga. Och det är tanken som räknas!
Jag fick i stället sitta jämte Bertil Svensson. Det var coolt. Han var tyst. Luktade lite damm.

Väl i Mjölby så fick jag minsann se en livs levande munk bli mottagen av en livs levande nunna! Awesome! Sen kom min kära syster och körde hem mig så jag slapp vänta i ytterliggare en håla i en timma.

The end.