Måndag oh måndag

Jag får be så allra ödmjukast om ursäkt för de sparsamma uppdateringarna i denna blogg. Anledningen till denna ignorans för er dags stora glädjedos och rapportering från den småländska pendeltrafiken är att jag inte alls jobbar så mycket nu. Utan pendlingen så får inspirationen sig en törn.
Men idag, då pendlade jag!
Det var lite som same same, but different. Jag + bok + tåg + övriga resenärer. Boken är lite sisådär bra pga att Leif GW är en ordbajsare av rang. Sen underlättar det inte när de som bestämmer sig för att sätta sig vid MIN plats är två stycken väldigt sexuellt intresserade och, inom samma område, inaktiva finniga tonåringar som nyligen upptäckt Onkel Kånkels genialiska musik. Inget man skriver hem om, som de säger. Utan man skriver om det i sin gnälliga blogg.

Jaså

Du trodde att här fanns det ett nytt inlägg!? Pilutta dig!

Domåndagen

Härlig underbar pendling in till jobbet idag. Inga som helst störande moment i vagnen. Inga som helst. Inga. Som. Helst. Utöver de vanliga då. Rabiata öbor osv.

Jobbet gick hur bra som helst. Eftersom ingen kom och klappade mig på axeln efteråt så fick jag gå runt och ragga beröm på egen hand. Väl värt mödan.

Här någonstans peakade jag idag. Spiralen ner mot eländet började lite smått på stationen i Jkpg där jag hade den oväntade äran att få lyssna på några av samhällets olycks"barn" som diskuterade vårdhem, metadon och liknande saker. På pendeln mot Näs-sjö var det dock lite lite skoj för jag hamnade mitt mot en livs levande kliché! En svart ganska så kraftig kvinna som satt och läste nya testamentet. Som hämtad direkt från en... ja... amerikansk någonting I guess. 

Blev ganska så jäkla pissnödig under denna resan men tänkte som så att jag passar på att gå på dass på tåget mellan Nässjö och hemma. Få känna lite av den där härliga doften som får mig att tänka på bajamajor på festival. Lovely!! 

Men.

Tåget var inställt. 

Så det blidde enna liten bussajävel. Full med folk förstås. Högljudda. Mest högljudd var en herre av afrikanskt ursprung som satt och pratade jäävligt högt i mobilen längst bak i bussen. Han var dock en sjuhelsickes optimist! Jag menar, när man får dålig täckning på telefonen och man säger "Hallå?" och inte får något svar tillbaka efter den TREHUNDRADE GÅNGEN!!!!... då, då är man en optimist. Eller något.

Toaletten ja. Sådana finns ju på vissa bussar. Som den här tex. 

Ormmänniska som jag är så lyckades jag slingra mig in på den för att upptäcka att jag inte hittar ljusknappen och det lilla ljus som fanns där inne hade fått en porrklubb att framstå som ett solarium. Så jag gick ut igen. Möter blicken av gubben som sitter mitt utanför dass och får den känslan att "fan, jag måste ju säga något nu för att förklara varför jag är en sådan tok som bara går in på toan och vänder!" Så jag hasplade ur mig något i stil med "Heh.. ljuset!?... nä finns inget... heh.". 

Hans blick sa mig att han inte tyckte jag var mindre av en tok efter min förklaring.

Hur som helst, jag vågade mig in en andra vända när bussen stod still så jag överlevde. Benen i kors fungerar bara till den gräns då man börjar planera toabesöket i förväg. Då är det fan kört och when the going gets tough, the tough går på toan! 

Allt som allt. Dagens betyg blir 3 av 5. Godkänd. 

Kära Torsten

Sluta försöka kompensera för din tresiffriga ålder genom att ha TVÅ bluetooth-headset till din telefon. Och vad fick dig att vid första samtalet använda det ena, för att vid det senare tillfället använda det andra?
Skärpning Torsten!

En sjuk man

(Och nu menar jag inte som Breivik eller Lasermannen.)
Någon gång i mitt liv så måste jag gjort en väldigt ond handling. Kanske har jag, av misstag, orsakat en annan persons smärtsamma död eller kanske har jag varit indirekt ansvarig för en busslast nunnors krasch in i en rakbladsfabrik!? Om detta tvista de lärde.
I helgen som gick så blev jag i alla fall bestraffad för denna gärning.
När klockan ringde 06:00 på fredagen så var det tur att jag inte hade en laddad revolver på nattduksbordet. Huvudvärken som då hade bestämt sig för att hemsöka mitt huvud var av galaktiska proportioner. Andra huvudvärkar vallfärdade till min för att knäböja framför den och tillbe den som en gud.
Nog nu? Redan? Nääää...
Som lite grädde på moset så följde ett par ordentliga kaskadspyor som fått Linda Blair att säga något i stil med "Nä fy faan!".
För ingående? För personligt? Lugn och fin, jag är klar nu med historier om kroppsöppningar och dess användningsområden under sjukdomstid.
Denna inledningsfas var som tur var bara bacillernas blitzkrieg mot min kropp och jag slapp sedan iaf spyandet trots att den härliga huvudvärken gick som en berg-och-dal bana i skallen på mig ända tills måndagen.
Då hände det värsta av allt. Utan tvekan. Hands down. Black Hawk Down, Broken Arrow och slut på Baby Ray's!
Gick på pendeln med solsken i blick i kopparslagare i huvud och satt mig, intet ont anande, på en plats som kändes sådär minst sämst. (Östgötapendelns stolar är i förhållande till Västtrafikens ungefär som en gosig kattunge är till att få en tåfjutt i pungen)
Hamnade givetvis jämte gotländskan igen och hennes rabiata posse igen. Åter igen var det tur att jag inte hade något laddat vapen i närheten.

OCH I MORSE SEN DÅ, dåå, då satt det en äcklig jävel två stolar från mig. Riktig härlig rosslig och äcklig hosta så man undrade efter ett tag om karln hade några lungor kvar i kroppen.

Annars så är allt bara bra. Fast det regnar förstås.

Jag var sjuk i helgen

Långt inlägg på g om hur synd det var om mig och om hur diabolisk måndagen var ur vissa perspektiv sett.

Åh, sommarhelvete

Idag har varit en så kallad riktig skitdag. Ni vet sådana där dagar då man vaknar och känner sig snygg som Burt Reynolds osv? Idag var motsatsen. Jag vaknade och kände mig ungefär som Shane MacGowan. Stressduschade för att sedan roffa åt mig en NYTVÄTTAD t-shirt som jag på tåget upptäckte såg ut som något man slaktat en gris i. Första djupa sucken här i krokarna.
Se föregående inlägg för anledningen till djupa suck nummer två i kombination med funderingar om huruvida självmord genom att gnaga av sig handlederna verkligen fungerar eller om överlevnadsinstinkten tar överhanden till slut.
Väl på das work så strular jag ju givetvis till det av nästintill episka proportioner. Ställer det mesta till rätta men ändå, den där känslan man får är fan ingen höjdare. Vid det här laget hade jag slutat sucka och i stället börja gråta tyst i armvecket.

Men nu är jag hemma, solen skiner, ölen är kall och katten har stolleryck. Ribban som sattes i limbo-VM 2012 höjs...

Dagens första irritationsobjekt

Obstinat högljudd gotländska. Det var fan kenodragning on crack på tåget in idag. Suck.