Idag har varit en så kallad riktig skitdag. Ni vet sådana där dagar då man vaknar och känner sig snygg som Burt Reynolds osv? Idag var motsatsen. Jag vaknade och kände mig ungefär som Shane MacGowan. Stressduschade för att sedan roffa åt mig en NYTVÄTTAD t-shirt som jag på tåget upptäckte såg ut som något man slaktat en gris i. Första djupa sucken här i krokarna.
Se föregående inlägg för anledningen till djupa suck nummer två i kombination med funderingar om huruvida självmord genom att gnaga av sig handlederna verkligen fungerar eller om överlevnadsinstinkten tar överhanden till slut.
Väl på das work så strular jag ju givetvis till det av nästintill episka proportioner. Ställer det mesta till rätta men ändå, den där känslan man får är fan ingen höjdare. Vid det här laget hade jag slutat sucka och i stället börja gråta tyst i armvecket.
Men nu är jag hemma, solen skiner, ölen är kall och katten har stolleryck. Ribban som sattes i limbo-VM 2012 höjs...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar