En sjuk man

(Och nu menar jag inte som Breivik eller Lasermannen.)
Någon gång i mitt liv så måste jag gjort en väldigt ond handling. Kanske har jag, av misstag, orsakat en annan persons smärtsamma död eller kanske har jag varit indirekt ansvarig för en busslast nunnors krasch in i en rakbladsfabrik!? Om detta tvista de lärde.
I helgen som gick så blev jag i alla fall bestraffad för denna gärning.
När klockan ringde 06:00 på fredagen så var det tur att jag inte hade en laddad revolver på nattduksbordet. Huvudvärken som då hade bestämt sig för att hemsöka mitt huvud var av galaktiska proportioner. Andra huvudvärkar vallfärdade till min för att knäböja framför den och tillbe den som en gud.
Nog nu? Redan? Nääää...
Som lite grädde på moset så följde ett par ordentliga kaskadspyor som fått Linda Blair att säga något i stil med "Nä fy faan!".
För ingående? För personligt? Lugn och fin, jag är klar nu med historier om kroppsöppningar och dess användningsområden under sjukdomstid.
Denna inledningsfas var som tur var bara bacillernas blitzkrieg mot min kropp och jag slapp sedan iaf spyandet trots att den härliga huvudvärken gick som en berg-och-dal bana i skallen på mig ända tills måndagen.
Då hände det värsta av allt. Utan tvekan. Hands down. Black Hawk Down, Broken Arrow och slut på Baby Ray's!
Gick på pendeln med solsken i blick i kopparslagare i huvud och satt mig, intet ont anande, på en plats som kändes sådär minst sämst. (Östgötapendelns stolar är i förhållande till Västtrafikens ungefär som en gosig kattunge är till att få en tåfjutt i pungen)
Hamnade givetvis jämte gotländskan igen och hennes rabiata posse igen. Åter igen var det tur att jag inte hade något laddat vapen i närheten.

OCH I MORSE SEN DÅ, dåå, då satt det en äcklig jävel två stolar från mig. Riktig härlig rosslig och äcklig hosta så man undrade efter ett tag om karln hade några lungor kvar i kroppen.

Annars så är allt bara bra. Fast det regnar förstås.